Vi bilar till Paris - för att fira vår 30-åriga bröllopsdag

På dagens schema står ett besök på slottet Burg Eltz.  Niclas, som fortsätter sitt stålande jobb som förundersökningsledare, har kollat upp att det ska vara en av de sevärdheter som inte bör missas i Moseldalen. Han har också läst att det är bra att vara där i god tid på morgonen för att undvika den tätaste turisttillströmningen. Därav vårt försök att äta frukost innan matsalen öppnat... Det regnar när vi lämnar Cochem men Niclas berättar att det går att åka skyttelbuss från parkeringen ända fram till slottet så jag behöver inte oroa mig över min brist på lämpliga skodon. Jag har tagit med mig ovanligt mycket skor på resan. Hela fyra par. Det har nog aldrig tidigare hänt under mitt femtiplussiga liv. Jag har med mina nya sköna Hookatennisskor som är bra att gå i men som är rätt tunna och kommer bjuda på blöta sockar vid regn. Jag har också med mina MBT-skor som också är av tennisskotyp men står emot lite, lite mer väta. Tanken är att jag ska kunna använda det ena paret ...

En hotellfrukost behöver inte vara så mycket att skriva om för att ändå fylla ett inlägg. Mest intressant är att jag ju var i ett för upprört tillstånd när jag matades med information om till exempel frukosttiderna, för att ta in sagda information, och att vi sen inte hittade någon information om just detta i den pärm som låg på rummet. Vi har i alla fall bestämt oss för att äta frukost strax efter åtta, så att vi kommer iväg till dagens begivenhet i god tid. Naturligtvis följer vi inte den planen helt och fullt, men runt tjugo över åtta är vi i alla fall på plats. När vi kommer ner till restaurangen är dörren låst. Jag vill minnas att det var något med frukosten som jag reagerade över när den bestämda damen levererade sin info utan hänsyn till mitt sinnestillstånd, men vad var det som var speciellt? Skulle vi gå in en annan väg? Skulle vi låsa upp dörren med egen nyckel? Efter lite tankemöda (jag försöker minnas och Niclas försöker fundera ut hur vi ska lösa problemet med den låsta dö...

På väg tillbaka ner mot marknadsplatsen går vi genom mysiga gränder. På en vägg ser vi ett solur och en målning föreställande Petrus Mosellanus. Petrus riktiga namn var Peter Schade. (Det nya efternamnet har väl med Mosel att göra kan tros, men varför byter man namn från Peter till Petrus? Är det nåt religiöst?)  Han levde samtida med Martin Luther, var professor och skrev en bok om retorik. Ännu ett korsvirkeshus. Vi går förbi Cochemer Originale. Det är tre statyer på Schrombekaulplatz som gjorts med verkliga personer från Cochem som förlaga. Personerna är tiggaren Anna Rosin (et Seinjche), den typiske Cochem-invånaren (Dä Cochema Schmandelekker) (som inte var en enda, specifik person), och koherden Johann Hermes (Dä Kohhirte Hannes). Här syns alla tre, plus en levande Cochembo. Anna (längst till vänster) var en fattig kvinna som gick runt och tiggde rester men även var känd för sin förmåga att lyckas bjuda hem sig själv till fo...