På väg till Burg Eltz - torsdag förmiddag 20250911

På dagens schema står ett besök på slottet Burg Eltz. 

Niclas, som fortsätter sitt stålande jobb som förundersökningsledare, har kollat upp att det ska vara en av de sevärdheter som inte bör missas i Moseldalen. Han har också läst att det är bra att vara där i god tid på morgonen för att undvika den tätaste turisttillströmningen. Därav vårt försök att äta frukost innan matsalen öppnat...

Det regnar när vi lämnar Cochem men Niclas berättar att det går att åka skyttelbuss från parkeringen ända fram till slottet så jag behöver inte oroa mig över min brist på lämpliga skodon.

Jag har tagit med mig ovanligt mycket skor på resan. Hela fyra par. Det har nog aldrig tidigare hänt under mitt femtiplussiga liv.

Jag har med mina nya sköna Hookatennisskor som är bra att gå i men som är rätt tunna och kommer bjuda på blöta sockar vid regn.

Jag har också med mina MBT-skor som också är av tennisskotyp men står emot lite, lite mer väta. Tanken är att jag ska kunna använda det ena paret medan det andra torkar.

Dessutom har jag packat ner mina svarta sandaler ifall det skulle bli så varmt att jag vill ha dem under till exempel en middag eller lunch. De är inte så bra att gå långt i så de kommer inte komma till användning om vi behöver gå en bit innan maten intages.

Samma gäller fjärde paret, som är mina bruna jodhpurs. Lite snyggare än tennisskor vid finmiddag men inget vidare att traska runt i.

Just nu har jag på mig MBT-skorna.

För att ta oss till slottet behöver vi lämna Moseldalen och ta oss upp på höjden.

Jag blir duktigt förvånad när det visar sig att Moseldalen inte är en dal mellan bergssidor utan en dalgång utgrävd av floden ur en omgivande platå. Det känns lite grann som att ta sig upp ur en gryta. En gryta med så branta kanter att jag nästan vill hålla andan och definitivt glömmer bort att fota på vägen upp.

 

Här uppe hänger de regntunga skyarna lågt över landskapet.

Det dröjer dock inte länge innan solen börjar jaga bort molnen...

...och avslöjar ett skördat landskap där vindkraftverken sakta snurrar i fjärran.

Vi kommer fram till parkeringen, betalar P-biljett och konstaterar att det finns gott om platser kvar.

P-vakten vet att berätta att det är en ganska kort promenad på 20-30 minuter i lagom nedförslut innan vi kommer fram till slottet och eftersom vädret verkar vara på vår sida bestämmer vi oss för att gå.

Vägen är bred och grusad och vi är i gott sällskap genom den lummigt gröna skogen.

Slott ska ju av hävd ligga högt för att vara så ointagliga som möjligt, så det är faktiskt lite förvånande att vägen bär utför, men inte mig emot.

Omgivningarna erbjuder ingen milsvid utsikt direkt men det är vackert med alla gröna träd och små gråblå band av bäckar här och var.

Till en början tycker jag att Niclas sköter sig bra.

Sen blir sidorna utmed stigen allt brantare.

Men hallå!

Jag har inget uttalad höjdrädsla (getingfobi är mer min kopp te) men en viss självbevarelsedrift besitter jag i alla fall, till skillnad mot vissa andra i vår relation.

När vi gått en stund uppenbarar sig plötsligt slottet bakom en klippa.

 

På klippan har någon klottrat "Send feet pics" men missat tala om vart.

Jag tycker placeringen av slottet är riktigt skum. Det ligger helt isolerat för sig själv inne i spenaten och syns varken från väg eller vatten. Hur har det kunnat vara en maktfaktor under århundradena? Eller var det aldrig det? Var det en rik eremit som levde här, långt bort från världens larm?

Om jag fattat rätt så kan man inte besöka slottet utan att gå en guidad tur, så kanske kommer jag få svaret på min fråga om en stund.

Här följer några på-håll-bilder medan vi steg för steg närmar oss slottet.

Det verkar bara finnas en enda väg in. Det är ju bra ur försvarssynpunkt, varför jag nu oroar mig för det så här x antal år efter att det förmodligen begav sig.

Slottet är uppenbarligen utökat och påbyggt i etapper.

Murgrönan blommar i landskapet och det är inte svårt att börja tänka på sagor som Törnrosa.

Visst är det fint!

Bergstrakten här heter Eifel. Inte att förknippa med Eiffeltornet som vi ska besöka nästa vecka.

Den gyllene tuppen stoltserar i mitten.

Här syns ännu tydligare hur slottet expanderat allt eftersom.

Jag läser att det ägs av samma adelssläkt som uppförde det för nästan 1000 år sen. Det är faktiskt riktigt coolt.

Slottet har ca 200.000 besökare per år.

Det finns avbildat på 500 D-mark-sedeln, som är inaktuell eftersom Tyskland gått över till Euro. Kul med lite värdelöst vetande...

Undrars om det varit ett stentorn här från början, som kanske rasat och blivit ersatt av ett torn av trä?

De där små hänga-utanpå-hytterna påminner om utedasset som hänger ut en bit från fasaden på Läckö slott.

(Under vår guidning lite senare får vi veta att precis så är det. Det fanns 20 "utedass" hängandes på fasaden runt slottet. Man gjorde sina behov och regnvattnet spolade bort fekalierna. Vatten från floden Elz, som omger slottet på tre sidor och som så småningom rinner ut i den större Moselfloden, kom också väl till pass. Om det inte regnade fick tjänstefolket hämta vatten i floden nedanför och släpa upp för att spola bort bajset. Kul! Not!)

Placeringen är kanske inte så tokig ändå. Jag läser att Elz gav ett naturligt skydd, som en vallgrav typ. 

Nu är vi strax framme.

"Strax, syster lax", sa pappa. Var kommer det uttrycket från? Jag googlar förgäves.