Slottsmiddag - tisdag kväll 20250909

Det vankas trerätters slottsmiddag.

Min bordskavaljer väntar mig vid den magnifika trappan.

Det syns dåligt på bilden men golvet runt trappan lutar så det nästan känns farligt.

Men har nu kåken stått pall i ett antal hundra år ska den väl klara en kväll till.

Kvällen till ära har jag klätt upp mig i klänning (och tennisskor...).

Spana in den stjärnformade sprickan i den breda golvtiljan framför mina fötter.

Restaurangen är uppdelad i en övre och en nedre del. Dessutom kan man sitta ute eller välja att slå sig ner i baren. En kypare kommer och berättar att vi får sitta var vi vill.

I den övre delen står en vacker flygel. Lagom till att vi börjar äta är det någon som spelar en truddelutt med stapplig fingersättning.

Innan vi väljer plats spanar vi in utemiljön också.

En gammal kyrka ligger granne med klosterslottet.

När vi kliver in i restaurangen kommer en annan kypare och ber om vårt efternamn och visar oss till det bord som reserverats för oss.

Precis som vid incheckningen jobbar man tydligen med lite olika budskap här.

När vi slår oss ner drar kyparen ut stolen åt mig. Det tror jag inte att jag varit med om på restaurang tidigare.

Menyn är i alla fall tydligt bestämd i förväg och utan valmöjligheter. Vi får dock dryckesmenyn (innan vi får veta vad vi ska äta) att botanisera i på egen hand av en tredje kypare.

Sen kommer en brödkorg med helt vanlig baguett och en liten skål vispat smör. Smöret impar på Niclas, tills han upptäcker att det är majonnäs istället. Det var lite överraskande. Men det är ändå gott som pålägg.

Jag beställer svartvinbärssaftschorle. Det smakar ungefär som att man tar någon av mina hemkokta safter och späder ut med bubbelvatten. Jättegott, med andra ord.

Niclas tror att han beställer traubensaftschorle men kyparen missar schorle-delen och serverar vindruvssaft utan bubblor. Det är också gott.

Förrätten är carpaccio.

Köttet är jättegott och smälter på tungan. Svampen tillför ingenting. Det finns ett uns av senapsvinägrett ringlad över tallriken och så plussas rätten med roccula, parmesan och rikligt med rejäla bitat hyvlad tryffel.

Niclas gillar inte tryffel. Det är ju synn... Och ingen av oss är särdeles förtjusta i svamp. Den här svampen ser dessutom väldigt skum ut. Liten och helvit. Vi kan inte för vårt liv gissa oss till vad det skulle kunna vara för sort. Så vi frågar kyparen. Han förklarar att svampen heter "Pilz". Och köttet är "cow".

En google translate senare avslöjar att "Pilz" rätt och slätt betyder svamp.

Det är dags för huvudrätt. Oxkind med mos, sås och kokta grönsaker.

Oxkinden serveras i stora, mjälla bitar. Det måste ha varit en gigantisk oxe som haft så mycket kind, tänker jag.

Såsen är jättegod. Sådär så man vill skopa upp det sista med en brödbit för att inte gå miste om några droppar. Så det gör vi.

Grönsakerna, som består av morot, broccoli och sparris, är välkokta och mjuka.

Moset är mjukt, och fullproppat av tryffel...

Tryffel är nog den här middagens tema. Niclas börjar oroa sig över att de ska ha lyckats klämma ner tryffel i efterrätten också.

Jag tycker om tryffel, i lagom mängd. Till exempel i tryffelmajon på de dirty fries de serverar på Åtta Glas i Hörviken.

Men tryffel är ju en delikatess (vilket enligt min definition betyder mat som det tar ett bra tag att lära sig uppskatta) och ska det vara slottsmiddag, så ska det såklart vara fint. Jag är glad att vi inte fick ostron...

För att ge motvikt mot all den mjuka maten har kocken bestämt sig för att klämma dit ett flarn- eller kexliknande tillbehör som bara är halvmjukt. Det kanske i alla fall bjöd en aning tuggmotstånd innan det placerades i moset på tallriken. Det smakar ingenting och jag lyckas inte ens gissa om det är gjort av vetemjöl, majsmjöl eller något helt annat.

Och så är det upplägget med den uppenbart falloslika placeringen av sparrisen. Vi kollar in restaurangens hemsida och konstaterar att fallosmarkören nog är deras signum.

Kyparen (nummer tre) hade utlovat antingen crème brûlée eller pannacotta (tror jag, det var lite svårt att uppfatta) och efter de två första rätterna hoppads jag på pannacotta. Det finns inte så många sätt att göra pannacotta på, och det borde vara stört omöjligt att smyga in någon tryffel...

När de rejält tilltagna portionerna kommer på bordet ser det till förstone ut att vara just pannacotta. Med blåbärssylt (som jag spiller på klänningen men senare lyckas tvätta ur med flytande handtvål och kallt vatten), amerikanska blåbär och en kvist mynta.

Jag vet inte om kocken tror att han faktiskt lagat pannacotta, Niclas har en tes om att det helt enkelt är tysk variant, men i min mun är det istället vaniljmouss. Pannacotta ska vara slät och len och homogen. Vi serveras istället ett uppenbart moussfluff. Blåbärssylten är riklig så allt smakar blåbär, med en hint av citron. De skedar av bara mouss som jag lyckas få i munnen har väldigt lite smak, mer än en aning vanilj.

I alla fall inte ett spår av tryffel!

Behållningen av kvällen är gott kött i carpaccion, god sås och så det här:

Nu tar vi 30 år till. Minst!

Och jag erkänner att längtar hem lite, så att jag får njuta av maten du lagar. Den är bäst!