Promenad i Cochem, del 1 - onsdag kväll 20250910

Redo för kvällspromenad och en bit mat.

Niclas, som fortsätter briljera som förundersökningsledare, har valt Cochem eftersom det är en fin liten stad med gamla hus och vackra gränder.

-Åh, en linbana, säger den utsiktstrånande maken när han blickar ut från hotellet och rakt över gatan.

Jag tror han gillar utsikt lika mycket som jag gillar växter. Alla längtar vi väl efter goda utsikter, men Niclas längtan innebär att han uppmärksammar varenda liten (eller stor) höjd och finns det bara tid så ska han prompt upp och se längre, få överblick, omsätta den platta kartbilden till topografi och verklighet.

-Ska vi åka upp?

Jag svarar inte. Jag hoppas att vi inte har tid. Jag är inte alls lika begeistrad av höjder. Inte så att jag inte kan njuta av utsikten. Men som man säger: "Det blåser kallt på toppen." Och så är jag ju av naturen lat. Mina ben gillar platt mark och jag gillar det mina ben gillar. Västgötaschlätta är mer min modell av geografiska utmaningar.

Linbanan är stängd, åtminstone såhär på kvällen.

Hotellskylten är riktigt sirlig och krusidullig. Känns den kanske lite... tyrolsk?

Utsikt över Cochem från hotellets andravåning. Behöver man mer utsikt än så här? 

Japp, skulle det visa sig.

Utanför hotellet (som är ett femvånings tegelhus med restaurang på nedervåningen och rum på minst våning två (som kallas våning 1 överallt. Gör man så i Sverige också? Kallar första våningen för 0 och andra våning för 1 osv?) och kanske även de övre våningarna fastän jag inte sett någon hiss) står en gammal vinpress och förfaller.

För den med zoom-nypor kan man se den tomma p-platsen prexis framför trappan upp till andra våning (nu tar jag inte den diskussionen igen) där vi inte vågade stå igår.

Vi går förbi ett bussgarage. Eller en verkstad. Eller en resebyrå?

Oavsett vad är det najs med de röda kaskadpelargonerna mot det grå skiffertaket.

Det är också trevligt att se den gröna bakgrunden till alla fina fasader.

Men jag skulle inte vilja bo såhär. Förrutom den uppenbara risken med översvämningskatastrofer såhär i en dalgång, så tycker jag inte alls om känslan av att vara instängd och kringgärdad av bergssidor. Jag vill ha fri sikt mot horisonten.

Vilken fin idé!

Vi går förbi en bar som inrett en vägg på sin uteservering med huggen ved, men lämnat ett hjärta ovedat. Hade det bara varit lite fin miljö bakom det öppna hjärtat också, så hade det ju varit perfekt.

Mer vackert.

Olivträd i ganska små krukor och vinrankor eller vad det nu kan va som skärmtak.

Vi går genom en port som beklätt sig med vindruvsrankor.

Hej och hå.

Genom porten ska vi gå.

I muren växer en jätteliten ormbunksväxt av något slag.

Vad är det för torn där framme? Är det ett kyrktorn?

Jag blir inte riktigt klok på vad det är för torn. Kanske att det tillhör kyrkan S:t Martin, men jag kan inte vara helt säker.

Men så fint!

Nu behöver jag åka hem och sy en vimpelremsa att hänga upp i uterummet.

Tänk att nån lagt pengar på att låta utsmycka fasaden så här fint.

Nu är vi framme vid Marktplatz.

Det är inget stort torg men väldans mysigt.

Marktplatz

Här är stadens rådhus.

Vi fortsätter gå. Och råkar passera noah's 24/7-butik.

Såklart tänker jag på Irma och Noas bröllop i helgen. Vilken dag det var! Så otroligt välsignat. Alla som ställde upp och hjälpte till, alla som var med och firade, världens vackraste brudpar, det fantastiska vädret, god mat, fika och den fina avslutningen med middag för de närmaste på kvällen i Hellekis Trädgårsscafé...

Det känns lite knäppt att Niclas och jag är på bröllopsresa (vi valde ju att förlägga vår semester i september i år, just för att fira vår 30-åriga bröllopsdag) medan de nygifta är kvar i Sverige och jobbar. De var bara lediga dan efter bröllopet och sen var det bara att sätta igång att jobba igen.

Men nu ska jag inte fundera för mycket. Inte känna, inte tänka.

Uppleva och fota. Det är semester för mig.

Alla vackra hus är värda att minnas med en bild, men jag kan ju inte fota alla...

Dessutom tycker Niclas att jag tar alldeles för lång tid på mig. Han har nämligen siktet inställt på en utkikspunkt. En liten höjd i utkanten av staden.