På väg mot Moseldalen - onsdag förmiddag 20250910

Vi färdas genom ett böljande landskap där det mesta, utom fodermajsen, är skördat.

Jag ser skumma torn sticka upp ur marken. Det är nog fler vindraftverk under uppbyggnad.

På en rastplats utmed Autobahn såg vi en vinge under transport. Den var gigantisk. Det måste krävas en hel massa logistiktänk för att välja vägar utan för mycket svängar. Självklart står ju vindkraftsnurrorna på hög höjd och vägarna dit är inte alltid de rakaste.

Det är gott om solcellsparker också. Men jag gissar att vi inte kommer få se särskilt mycket av dem i Moseldalen. Där upptas nog det mesta av lämpliga ytor av vinodling istället.

Jag läste om ett nytt EU-direktiv. Från och med nästa år måste nya offentliga och kommersiella byggnader utrustas med solceller, året därpå måste man sätta upp solceller i samband med renovering och från 2030 ska alla offentliga och kommersiella byggnader ha solceller om det är tekniskt möjligt.

Min snyggings look får mig att fundera över när det blir lag på solceller i solglasögonen, så att vi kan ladda mobiler och smartklockor på dagtid.

En av de roliga sakerna med att semestra utomlands, är att kolla in vilket utbud som finns i vanliga livsmedelsbutiker. Alltid hittar man nåt man inte sett förrut.

Så vi gör ett snabbstopp i staden Breidenbach (ca 6.800 invånare) och hoppar in i butiken Rewe. Jag är på jakt efter zip-påsar för en av mina hygienartiklar är på väg att ställa till med rabalder i necessären.

Fruktavdelningen är det första vi möter och jag känner mig lite hemma. Så är det på Willys i Lidköping också.

De här portionsförpackningarna med blandade frukter och bär är väldigt trevliga tycker jag (och köper ändå ingen). Och kolla in de amerikanska blåbären. Största jag sett tror jag.

Överlag tycker jag frukt och grönt ofta är så trevligt och ordningsamt upplagt utomlands. Man ser ju aldrig dåliga frukter eller drivvis med hullerombullerfrukt. Här råder det tysk diciplin bland äpplen och apelsiner.

Dags att botanisera bland baktillbehören. 

Ögonströssel har jag aldrig sett förr.

Vaniljstänger, vaniljsocker, vanillinsocker och vaniljessens känner jag till. Vaniljpasta har jag inte sett förrut.

Niclas har jätteroligt åt de små påsarna med gräddstyvare, som ska göra att vispgrädden håller formen längre. Jag har inte heller sett en sån produkt förrut, men vet att man kan ha en knivsudd bakpulver i grädden för att få den fast och hållbar.

Baksidestexten på påsarna anger någon typ av stabiliseringsmedel.

Åh, en söt sockertopp!

Niclas hittar Schwipschwap - som verkar vara en take på den gamla godingen orangecoke.

Jakten efter zip-påsar tar mig till bakplåtspappret.

Lite antistress-choklad skulle jag nog behöva.

Vi kommer ut från affären med zip-påsar och zip-påsar allenast. Det tycker jag är bra gjort med tanke på allt kul vi såg.

Nu fortsätter färden.

Slotten börjar dyka upp utmed vägen. De ligger som gråbruna legoklossar och blickar ner från hög höjd. Jag tänker på Läckö slotts färg och inser att det kanske inte helt vanligt med vita slott.

Westerburgs slott är det första jag fångar på bild.

Vi håller oss till de lite mindre vägarna och omges av en hel del lövskog.