Hotel Willi i Cochem - onsdag eftermiddag/kväll 20250910

september 19, 2025

Vi är framme i Cochem när klockan närmar sig sex och solen är i nedan. Här ska vi bo på Hotel Onkel Willi i två nätter.

Hotellet har också en högt rankad restaurang med fullsatt uteservering och det finns inga lediga parkeringsplatser när vi anländer. Enda utrymmet där vi ens kan få plats med bilen är precis framför ingången till hotellet/restaurangen. Vi förstår självklart att där kan vi inte parkera. Men kanske en liiiiten stund, tills vi lastat av resväskorna?

Niclas skickar in mig till receptionen för att fråga om någon vet var vi kan stå.

Jag möter en stressad kvinna och berättar att vi ska bo på hotellet och att jag undrar om vi kan stanna till härutanför för att lasta av våra väskor.

-Hur var namnet?

-Zettervall.

-Då ska jag checka in er.

-Det kan vi göra sen. Först behöver vi bara veta var vi kan ställa bilen.

-Jag ska checka in er först.

-Nej. Vi behöver veta om vi kan lasta av våra väskor härutanför. Det finns inga lediga parkeringsplatser och vi står lite dumt till nu.

-Allt måste ske i rätt ordning. Nu ska jag checka in er.

-Men...

-Ni har rum tre. Det ligger på övervåningen. Frukosten serveras mellan bla bla bla (här vet jag att jag reagerade på att det var nåt skumt med frukosttiden, men jag kan nu inte minnas vilka klockslag hon nämner. Det måste väl stå i en pärm nånstans på rummet.)

-Men... bilen...

-Wifit heter xxxx och koden är xxxx. (Det här är också viktig information som jag inte lyckas ta in.)

-Jag kan inte checka in än. Jag vill veta var vi kan ställa bi...

-Utcheckningen sker senast klockan bla bla bla (även den informationen passerar in genom ena örat och ut genom det andra).

Människan framför mig ser uppenbarligen inte att jag är fullkomligt oemottaglig för denna flod av information och lyssnar inte heller på mina upprepade försök att först klara av väsentligheten med bilen. Jag klarar knappt av att vara trevlig längre utan är på vippen att kliva över till stadiet "tydlig med viss skärpa".

Då avbryter hon plötsligt sin svada och säger nåt i stil med

-Wart mahl bitte.

Och sen försvinner hon bakom ett hörn. Jag står kvar och känner mig hur dum som helst och väldigt irriterad. Jag vill gå ut till Niclas som har suttit i bilen onödigt länge och som med rätta förmodligen tror att jag inte klarar av en så enkel sak som att fråga om parkeringsplats. Samtidigt vill jag inte lämna receptionen om nu tanten plötsligt kommer tillbaka och äntligen kan berätta var vi får parkera.

Det som händer härnäst är att Niclas och den bestämda damen kommer in ungefär samtidigt, från var sitt håll. Damen ser ruggigt nöjd ut och Niclas undrar om jag inte ska komma och hämta mina väskor.

Det visar sig att den barska tanten äntligen känt sig klar med informationsflödet och gått ut på parkeringplatsen och tagit ett snack med Niclas.

När jag kommer ut på parkeringsplatsen kliver damen, som tycks vara överallt samtidigt, in i en stor VAN och kör iväg. Jag får dirigera in Niclas så nära en mur som möjligt och så kan vi plocka ut våra väskor.

Vi har tydligen fått hennes egen p-plats och tydliga instruktioner om en röd kon som ska placeras på platsen när vi är borta.

Inne på vårt hotellrum känner jag mig fortfarande som ett mindre åskoväder.

Vi har fått ett ganska stort hörnrum. Nackdelen är väl möjligen att de andra gästerna passerar förbi utanför våra fönster, men vi kommer nog inte tillbringa särskilt mycket tid på rummet ändå.