Vi bilar till Paris - för att fira vår 30-åriga bröllopsdag

En hotellfrukost behöver inte vara så mycket att skriva om för att ändå fylla ett inlägg. Mest intressant är att jag ju var i ett för upprört tillstånd när jag matades med information om till exempel frukosttiderna, för att ta in sagda information, och att vi sen inte hittade någon information om just detta i den pärm som låg på rummet. Vi har i alla fall bestämt oss för att äta frukost strax efter åtta, så att vi kommer iväg till dagens begivenhet i god tid. Naturligtvis följer vi inte den planen helt och fullt, men runt tjugo över åtta är vi i alla fall på plats. När vi kommer ner till restaurangen är dörren låst. Jag vill minnas att det var något med frukosten som jag reagerade över när den bestämda damen levererade sin info utan hänsyn till mitt sinnestillstånd, men vad var det som var speciellt? Skulle vi gå in en annan väg? Skulle vi låsa upp dörren med egen nyckel? Efter lite tankemöda (jag försöker minnas och Niclas försöker fundera ut hur vi ska lösa problemet med den låsta dö...

På väg tillbaka ner mot marknadsplatsen går vi genom mysiga gränder. På en vägg ser vi ett solur och en målning föreställande Petrus Mosellanus. Petrus riktiga namn var Peter Schade. (Det nya efternamnet har väl med Mosel att göra kan tros, men varför byter man namn från Peter till Petrus? Är det nåt religiöst?)  Han levde samtida med Martin Luther, var professor och skrev en bok om retorik. Ännu ett korsvirkeshus. Vi går förbi Cochemer Originale. Det är tre statyer på Schrombekaulplatz som gjorts med verkliga personer från Cochem som förlaga. Personerna är tiggaren Anna Rosin (et Seinjche), den typiske Cochem-invånaren (Dä Cochema Schmandelekker) (som inte var en enda, specifik person), och koherden Johann Hermes (Dä Kohhirte Hannes). Här syns alla tre, plus en levande Cochembo. Anna (längst till vänster) var en fattig kvinna som gick runt och tiggde rester men även var känd för sin förmåga att lyckas bjuda hem sig själv till fo...

Okej, det var faktiskt värt att komma upp till utkikspunkten precis utanför Cochem. Härifrån får vi jättefina bilder av Reichsburg Cochem (översatt: riksborg...) Vinodlingarna går ända upp till slottsportarna. Visst är det en vacker vy! Om man hoppar över zoomen blir inte utsikten riktigt lika slående. Cochems kejserliga slott (som det visst också kallas) är en borg som uppfördes på 1100-talet med syfte att inhysa folk som kunde kontrollera att de som transporterade varor på Mosel erlade erfoderlig tull. Jag Wiki-läser att fransoserna sprängde borgen 1689 under nån invation men på 1870-talet var det nån tjomme som såg till att bygga upp den igen och så småningom blev den kulturminnesmärke och muséum. Solen är i nedan och färgar toppen av Moseldalens sidor. Närkontakt (nästan - jag zoomar allt en del) med en druvklase. Det är den första jag ser ordentligt. Tidigare har vi bara swishat förbi med bilen och jag har till och med fu...

Redo för kvällspromenad och en bit mat. Niclas, som fortsätter briljera som förundersökningsledare, har valt Cochem eftersom det är en fin liten stad med gamla hus och vackra gränder. -Åh, en linbana, säger den utsiktstrånande maken när han blickar ut från hotellet och rakt över gatan. Jag tror han gillar utsikt lika mycket som jag gillar växter. Alla längtar vi väl efter goda utsikter, men Niclas längtan innebär att han uppmärksammar varenda liten (eller stor) höjd och finns det bara tid så ska han prompt upp och se längre, få överblick, omsätta den platta kartbilden till topografi och verklighet. -Ska vi åka upp? Jag svarar inte. Jag hoppas att vi inte har tid. Jag är inte alls lika begeistrad av höjder. Inte så att jag inte kan njuta av utsikten. Men som man säger: "Det blåser kallt på toppen." Och så är jag ju av naturen lat. Mina ben gillar platt mark och jag gillar det mina ben gillar. Västgötaschlätta är mer min modell av geografiska utmaningar....